Inget nikotin. Inga tabletter. Dålig sömn och värken som ett brev på posten. Kanske inte så konstigt att jag känner mig skör. Överkänslig. Lite sådär tröttsamt gråtmild. Förmodligen någon kemisk obalans i kroppen så det lär gå över.
Mannen pysslar om mig. Fixar hämtemat och åtrår mig. Harry leker plåster och Hasse skvätter glädjefnatt omkring sig.
Jag och bästisen gick en riktigt lång runda i skogen idag. U n d e r b a r t! Skogen i sitt snötäcke är så vacker. Och tystnaden. Tystnaden. Stillheten. Doften av snö. Så vilsamt.
Jag sparar på de där ögonblicken. Jag och bästisens skrattande samförstånd. Mannens röst i telefonen. Hundarnas tillgivenhet. Alla blir de till en filt som jag kan svepa kring min kropp och känna mig varm och trygg i när det tjyvblåser.
Nya och gamla vänner har omedvetet utmanat mig och gett mig kraft. Kraft och ork att förändra saker hos mig själv. Till det bättre. Våga. Känna förväntan och pirr i magen. Se ljuset.
Det har börjat. Det är nu det händer. Jag och Mannen går ännu en ny vår till mötes.
